Minnen – känns som från igår

nyheter

Jag tror att ju äldre man blir desto flera av barndomsminnena kommer fram. Och det roliga är också att dagens barn och unga vill så gärna veta, hur var det när du var barn.

Eftersom skolan har startat höstterminen så finns mycket som barnen kan ha synpunkter på. Bland annat det här om maten. De har inte ätit skollunch därför att den var inte i smak. Och då blir man givetvis förvånad. Är barnen bortskämda eller har det blivit en trend att inte tycka om….

Då gick givetvis tankarna till skolgången i min barndom, från mitten av 50-talet när vi gick i småskolan i Gubbhögen. Strax utanför skolbyggnaden låg en barack där det var matsal. Ett litet kök, utan el och rinnande vatten, där Tant Tina, som hon kallades eldade i vedspisen och lagade mat till samtliga elever och personal. Hon fanns på plats tidigt på morgnarna för hon skulle göra upp eld och hämta vatten. Hon skulle se till så det var eld i skolans kaminer och bar in ved från vedboden.

Det var något liknande lunchen bestod av på mitten av 50-talet. Inget salladsbord på den tiden. Inget pålägg på brödet. 

Så blev det dags för lunch. Det var ordning och reda. Ingen sprang in i matsalen utan det skulle ske organiserat och lugnt till. Var och en hade sin plats och klassens lärare satt på kortsidan för att ha full koll över de andra kring bordet. Ingen satte sig förrän vi hade läst bordsbön. Man skulle vara tyst under tiden man åt. På bordet var det framdukat mat till läraren men vi elever fick gå in till köket och hämta mat som Tant Tina lade upp. Vi gick på rad. Det kunde vara som exempel köttbullar och potatis, då blev det fem köttbullar och två potatisar till var och en. Ordet grönsaker eller sallad fanns väl inte på kartan. Men vi fick spisbrödsmacka med smör på, inget pålägg, men gott var det. Matportionen skulle ätas upp.

På lördagarna var absolut den bästa maten. Då kunde det vara chokladsoppa med en limpskiva och pålägg till. En bland oss som verkligen älskade chokladsoppa var Alf Näsström. Han ”backade” gång på gång, han åt och svetten lackade. Till sist fick han väl magknip och började gråta på grund av smärtan.

Ibland hände det att vi till och med fick ett äpple var. Då var det extra festligt. Vi tog emot äpplet, neg och bockade djupt.

Innan vi satte oss ner för att äta läste vi: ”I Jesu namn till bords vi går välsigna Gud den mat vi får, ammen”.

När alla hade ätit klart ställde vi oss upp och tillsammans tackade: ”Tack Gode Gud för maten, ammen”. Och det var en text som inte bara skulle rabblas upp utan läraren höll takten och vi tyckte gick långsamt. Vi skulle ju snabbt ut på rasten.

Allt gick lugn och fint till men så fort vi kommit utanför dörren så var det som hela skaran av barn exploderade. Det blev ungefär som när småkalvarna släpptes ut på vårarna, skrik och stoj och spring och alla var mätt i magen efter Tant Tinas underbara mat.

Jag måste få tillägga att mat-tanten var centerpolitiker Bernt Södermans mamma.

Text: Barbro Ericson