Arkivbild gammal växelstation.

Telefonstation ute i byarna

nyheter

Så sent som på 1960-talet hade varje företag med ett antal anställda egen växel och det var något som jag själv var med om. Men det var en sak, däremot var det en telefonväxel i stort sett i varje by. Då ringde man upp och begärde att bli kopplad till telefonnummer 2. Eller så sa man att man ville komma till ”än Eskil i Harrsjön”. Man kom fram, men man kunde också gå ut ifrån att telefonsisten kunde lyssna av hela samtalet.

Bland annat ringde en person till telefonväxeln i Harrsjön och då begärde personen i luren att få tala med, just Eskil. Samtalet kopplades fram drekt.

På en annan station var det ett samtal som skulle kopplas vidare, de två som pratade med varandra dividerande om en sakfråga. Då går telefonisten in och säger:  ”Så här är det”. Hon hade lyssnat på hela samtalet och ville hjälpa till i sakfrågan. Om personen man ringde till inte var hemma, då uppgav telefonisten ”Han ha före till doktorn idag”!

I Havsnäs fanns telefonstation, en flicka hade lärt sig spela på orgel, hon ringde upp sin bästis för att hon skulle få höra. Efter en stund går telefonisten in och säger med bestämd ton: ”Telefonen ska användas när den behövs och inte i såna här dumheter”. Därmed avbröt hon samtalet.

Den som hade telefonväxel ute i byarna visste allt som hände. Ingen gjorde någon anmälan om de. Det var något som hände över allt.

Vid ett annat tillfälle var det två personer som pratades vid per telefon, då ville den ene fråga om ett recept på en kaka. Innan den andra hinner svara går telefonisten in och ger svaret.

Ja milde min tid, hur mycket konstigt det har vart ”förr i tiden”.

Är det här journalistik i ordets rätta bemärkelse? Nej det är verklighet!

Text: Barbro Ericson