Livet består av berg och dalar.

Så går vi tillbaka i tiden ett antal år

nyheter

På en skola för låg och mellanstadiet var det en undervisning av en viss lärare som saknade både empati och pedagogik. Allt gick ut på hårda tag och Gud nåde den som inte lydde. Det fanns pojkar som gick sjunde klassen, var välbyggda och som mer än gärna kom i slagsmål med läraren. Till grund kunde en bagatellartad händelse vara upphov till handgemäng, som att de inte stod rakt i led vid uppställningen för att gå in i klassrummet. Då ryckte läraren bort eleven, tryckte upp honom mot väggen och i samma stund rev de ner vattenbehållaren på väggen. Det fanns inget indraget vatten utan man drack från en stråle vatten från en väggbehållare. De slogs och skrek och vi som gick i de lägre klasserna var givetvis livrädda. Vi grät och det hände faktiskt att någon flicka blev så förskräckt att hon kissade på sig.

Därefter var det dags för lektion där flera klasser gick i samma klassrum. Då skulle barnen kunna prestera, efter en så dramatisk händelse. De enda som struntade i all uppståndelse va just de stora killarna som fått läraren ur balans. Hur skulle vi kunna ta till oss undervisningen efter all denna dramatik. Att de stora flickorna var uppskattade kunde bero på att läraren såg att deras kroppar hade  utvecklats och inte allt för sällan så var det lätt hänt att han kom i närheten med deras behag.

Skolgången var en berg- och dalgång, ena dagen kunde vara riktigt bra medan den andra spårade ur. Det låg något i luften som gjorde att den rätta harmonin aldrig infann sig. Många hade ont i magen och skolan utgjorde absolut inte den trygga plats som det egentligen skulle vara. Ofta kom pekpinnen fram och det blev några rejäla rapp över både fingrar och armar. Men att läraren visade ironi och lite förlöjligande för de lite svagare eleverna va nog den hårdaste bestraffningen.

Det berättas att en av skolans pojkar som blev rejält utsatt genom både slagsmål och försmädelse hade bestämt sig att när han blivit vuxen skulle han söka upp läraren och ”ge igen”. Åren gick och en kväll tog han tag i saken. Han gick hem till läraren och knackade på men nu möttes han av en gammal och bruten man. När eleven såg läraren efter alla år, så möttes han inte av en auktoritär person utan en gammal och mager man med tom blick, här stod hans lärare som skulle få tillbaka för allt orätt under skoltiden.

Men här försvann tanken om hämnd, eleven hälsade och sa några ord, sedan vände han sig om och gick. En tid därefter gick läraren bort och eleven kände sig nöjd över att ha hunnit göra vad han tänkt sig innan det var för sent. Att uppsöka hans plågoande för att få ge igen, men tiden hade gjort sitt och hämden hade bytts ut till försoning.

Jag får avsluta texten med några ord från en visa: ”det blir aldrig som man tänkt”. Lite gamla minnen och fler lär det bli.

Text o foto: Barbro Ericson