Ett litet timmerhus som en familj bodde i för hundratalet år sedan.

Rädda för oknytt och annat oförklarligt

nyheter

I många byar, ensliga torp, fanns ingen tillgång till varken läkare eller apotek då fanns alltid någon klok gumma eller gubbe som kunde stä blod och koka ihop medicin till de sjuka. Att stä blod kunde behövas när någon huggit sig och sår uppstått eller när en tand dragits ut och det blödde ymnigt. Det här är ingen metod som enbart användes för hundratalet år sedan utan det är ju saker jag minns från min barndom och uppväxttid.

Märkligt är att läkarvetenskapen inte förnekar att blodstämning fungerar. Läkare har sett hur patienter kommit in till sjukhuset med svåra sårskador, såret visar sig öppet och djupt men kanterna är vita och ingen blod kommer fram. Någon har alltså stämt blod, (stä blod) innan de hamnat på sjukhus. Skogsarbetare var ju väldigt utsatta och ofta hände en olycka med sårskador. Då var det bra att det fanns någon som kunde stä blod. Därefter kunde det i vissa fall bli en resa till doktorn. Det sägs att märkligaste av allt var att så fort patienten kom under vård, då satte blodflödet igång igen.

Det var inte ovanligt att när en timmerhuggare hade gjort sig illa och det hade uppstått ett rejält sår, då sydde han själv ihop det. Sedan var det bara att återgå till arbetet igen. Det var en liten parantes från det här med skrock och annat oknytt, men värt att nämnas.

När folk blev sjuka påkallades byns kloka gumma, eller gubbe för den delen. Man trodde hejvilt på de medikamenter som var ihopkokta, allt från läkande salva till medel mot lungproblem och feber. Men lika ofta, om något djur i boskapen var sjukt, så blev det samma sorts ordination. På den tiden var det lika som i nutid, vissa sjuka överlevde, andra dog.

När det var dags att ta ut boskapen till fäbodarna för sommarbete i skogen, la ägaren först ut ett stål framför lagårdsdörren. När djuren hade gått över stålet så skulle de inte utsättas för oknytt eller bli tagna av vilda djur. Det var väldigt vanligt förr men tillämpades till långt in på 1900-talet.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var Vittran något som var skrämmande för många. Många kvinnor fick bo ensamma med barnen när deras män var i skogsarbete och bodde i koja. Det blev ett stort ansvar på kvinnorna och de var rädda för bland annat Vittran. De hade inga grannar och mörkret var påfrestande och rädslan måste ha varit isande svår. Vittran kunde föra oväsen i huset, i ladugården men också ute i mörkret. De uppträdde lite var stans, hos människor men ofta bland djuren. Korna kunde tillexempel mjölka dåligt eller blev drabbade av andra problem, det hade Vittran förorsakat.

Det sägs att någon gång på 1800-talet hade ett par bosatt sig på ett öde område vid Flåsjön och hade börjat odla upp marken. Då fick de höra att ungefär en mil norr ut skulle en annan familj bosätta sig och samtidigt var ett annat par på gång att bosätta sig i andra riktningen. Då tyckte kvinnan att det blev hotfullt nära till grannarna och ska ha sagt: Nu känns man som en get mellan sju vargar.

Som jag tidigare skrivit om så minns jag så väl från min barndom hur man var rädd för än det ena än det andra. Det var rädsla för troll, skogsrå, tomten, näcken, brunnsgubben, ja till och med att göken skulle höras i fel väderstreck. Visst kunde man hänga upp en hästsko ovanför dörringången för att hålla en del oknytt utanför, men det hjälpte föga.

Det känns skönt att vi kan lägga allt det där bakom oss.

Text o Foto: Barbro Ericson