Peter minns björnattacken 1986 – glad att jag lever

nyheter

Det är inte främmande att bybor blir upprörda och rädda över att en björn har varit i soptunnan på gården. Eller att den varit i morotslandet eller lekt med barnens leksaker. Så var det bland annat i Gubbhögen för några år sedan, husägaren såg genom fönstret hur en björn lekte med barnens fotboll ute på gården. Inget drastiskt hände men värre var det för Peter Persson Havsnäs våren 1986 när han blev överfallen av en björnhona och biten.

Jag frågar Peter idag hur han upplevde hela händelsen och om han undvikit att vara i skogen efter den strapatsrika upplevelsen. Han berättar:

-Jag höll på med en skogstaxering strax norr om byn Lillviken och skogen var väldigt tätvuxen så jag såg inte nån lång sträcka framför mig. Rätt som det var när jag befann mig där får jag se något som ser ut som en liten ”gråhundsvalp”, ja jag uppfattade det så, men det var en björnunge. I samma ögonblick så brakar det till ordentligt och honan kommer rusande emot mig. Jag var ensam på platsen och ingen som jag kunde skrika på hjälp till.

–Rent instinktivt så börjar jag springa därifrån, men jag snubblar och ramlar och därmed slänger sig honan över mig. Jag låg på rygg och hon bet mig först på insidan låret. Jag försökte rulla över på mage för att bättre kunna skydda halsen och ansiktet, då bet hon mig i baken. Jag försökte slå mot honan men då bet hon tag över handleden och klockan som jag hade där försvann. Om hon fick den i mun och försvann så eller om den ramlade av, de kan jag inte säga. Men så kastade hon om och drog iväg mot ungen. Jag hade givetvis kommit för nära och ungarna och honan skulle skydda dem, berättar Peter.

Peter Persson kunde kravlande ta sig till arbetsbaracken som stod en bit bort och där fick han hjälp av en arbetskamrat att ta sig till sjukhuset. Han blev sjukskriven en längre tid och på hans intyg från läkaren står ”sårskada björnbett”.

Hur kändes det att gå ut i skogen igen efter den hemska händelsen?

–Till en början var jag rätt skärrad och så fort man hörde ett litet brak eller ljudet av vingslagen från en fågel  Men med tiden försvann den värsta rädslan, men jag hade en oerhörd tur. Hade hon huggit tag över huvudet hade det gått riktigt illa. Troligtvis ville honan markera att jag var för nära ungarna, avslutar Peter Persson minnena från majdagen 1986.

Text: Barbro Ericson

Foto: Privat