Petrus Forsén uppvaktas på 90-årsdagen av förvaltare Ivar Eriksson. Arkivbild Barbro Ericson

När man trodde utvecklingen nått sitt klimax

nyheter

Med blicken riktad på skogen och dagens skogsbruk skall jag här efter ett långt liv och verksamhet i skogarnas rike söka delge några minnen i en kort resumé över den enorma tekniska utveckling som skett på skogsbrukets område under innevarande sekel.

Ingen tidigare generation har fått uppleva något liknande och ingen kommande lär heller få göra det. Under en tidsrymd av cirka 50 år har allt detta skett och utvecklats, från de primitiva arbetsmetoderna uteslutande bestod av muskelkraft från människor och djur, hästar i huvudsak, till dagens högeffektiva skogsskördaremaskiner, till och med datastyrda. Därtill bilvägar genom skogen och bestånd i alla riktningar, där bilen fått överta flottledernas funktion.

Då min egen verksamhet på detta område till största delen varit förlagd och omfattat skogarna inom Strömsunds förvaltning, från början Kramfors AB som ägare, numera SCA Skog AB, så även där har ödets fe skiftat gestalt. Inom denna förvaltning påbörjades den tekniska utvecklingen inom skogsbruket i mitten av 1940-talet omedelbart efter krigsslutet och jag höll på att säga att där har nog skogsteknikens vagga också legat. Ett påstående som jag senare skall bättre verifiera.

En viss effektivisering av skogsarbetet påbörjades redan i slutet av 30-talet men då mest på transportområdet då vi genom anläggning av så kallad isbasvägar vintertid, på så sätt att spåren i den hårdpressade snön begöts med vatten som frös till is och på så sätt bildade massiva glidspår för timmerkälkarna vilket gjorde att lassets storlek kunde mer än fördubblas. Vi tillverkade själva bevattningsredskap i form av kälkar med stora fat och tappkranar.

Denna metod var faktiskt en stor framgång då det gällde långa körvägar med häst som var vanligt på den tiden, då allt virke skulle transporteras fram till flottleder. Det fanns inga som helst anlagda vägar, som kallas skogsbilvägar, och bilen var helt obefintlig när det gälle virke och skogstransporter. Ett försök gjorde jag själv en vinter på snöpackad hårt frusen väg men resultatet blev dåligt varför det ej fick någon fortsättning. På huggningssidan gjordes också vissa effektiviseringssträvanden genom anskaffning av bättre och bättre sågar och handredskap. Skall dock icke gå närmare in på detta enär det skulle bli alltför utrymmeskrävande, då den utvecklingen har en lång historia.

Så omedelbart efter krigets slut i mitten av 1940-talet startade den stora tekniska utvecklingen i skogen inom Strömsunds skogsförvaltning med bistånd av eldsjälen jägmästare Hultmark som var teknisk assistent vid skogschefskontoret i Kramfors. Några som helst maskiner avsedda för skogen fanns då inte i marknaden.

Hultmark reste då till Frankrike och köpte upp så kallad överskottsmateriel, det blev banddrivna små stridsvagnar, jeepar och stora tunga pansarfordon med band baktill och hjul framtill, av folkhumorn döpta till Jerusalemsbussar. Dessa senare voro rätt effektiva som dragare av långa tågsätt av kälkar tre och fyra par efter varandra lastade med stora lass. Kälkarna specialtillverkades hos Mählers verkstad i Hoting. De användes på långa vägsträckor upp till 10 kilometer och däröver på snöpackade vintervägar. Jeeparna och de små stridsvagnarna kunde bara dra ett och ett kälklass och användes både på kortare och längre vägar.

Stridsvagnarna var inga bra dragare och egentligen olämpliga för skogstransporter, mest beroende på att de var svåra att styra framför allt i utförsbackar där de som regel åkte på tvären framför lasset när det sköt på. De blev ej heller aktuella så länge i skogen, eller ett par år sedan skrotades den metoden.

Jerusalemsbussarna fick lite längre användningstid då de var rätt effektiva som dragare på långa vägar, snöpackade vintervägar. Snart började konstruktionen av specialfordon för skogen att konstrueras i en utvecklingskedja fram till dagens tekniska vidunder. Problemen och svårigheter med att få krigsmaskinerna att fungera i skogen var stora och otaliga, där fick man verkligen gnugga sina geniknölar, men svårigheterna löstes ändå på något sätt.

Arkivbild: Barbro Ericson

Det stora problemet var i första hand att få tillräcklig kapacitet på lastningen av de stora kälkarna då någon annan kraft eller energi ej fanns annat än människomuskler, att stå och lyfta grova tunga stockar på de stora lassen upp till 1.80 till 2 meters höjd så snabbt som möjligt var mycket krävande, det var stora kvantiteter det rörde sig om per dag, den kan jämföras med dagens biltransporter.

Jag hade upp till 16 man som arbetade uteslutande med lastning, så småningom löste jag dock problemet på ett enkelt men genialt sätt. På sid-sluttningar i terrängen lät jag bygga bryggor till lämplig höjd dit hästarna sedan drog fram, skotad som det hette, det blev en stor framgång. På detta sätt nedbringades lastningsstyrkan rån 16 man till 4 man som sedan gott klarade lastningen då det bara var att från bryggan på 2 meters höjd rulla ner virket på kälkarna.

Det ekonomiska resultatet kan var och en bedöma. Försök gjordes även att bygga om stridsvagnar till lastapparater, där stockarna liksom slungade upp på lasset, resultatet blev dock dåligt och idén skrotades, Det var sedan jag själv tog itu med bryggorna.

Avverkningen i skogen var helt manuell, huggningen skedde med så kallad sågsvans och yxa, hästkörare körde sedan fram virket till stora upplagsplatser som vi mer och mer utvecklade och effektiviserade så länge denna transportmetod brukades. Utvecklingen gick dock snabbt fgramåt sedan, både på huggnings och transportområdet.

Det kom fram två-mans tunga klumpiga motorsågar som dock var ganska effektiva på grov fjällskog och så började anläggning av vinterbilvägar som röjdes och gjordes klara på hösten med packad snö i botten som blev till is och sedan plogades under vintern. Detta vägbyggande övergick så småningom till anläggning av så kallad skogsbilvägar som i dag mera liknar landsvägar.

Otroligt många försök och experiment har faktiskt gjorts beroende på de mångsidiga och växlingsrika terräng- och naturförhållanden och effektiva förstående chefer, från skogschefen och nedåt, jag kan nämna namn på ett par toppmän, jägmästare Ronge och Svahn och sedan i glidande skala nedåt, män med samma anda.

Vad jag har nu nedtecknat är några minnen från skogsbrukets historia i koncentrerad form från tider som för länge sedan svunnit men ger en liten bild av utvecklingen på detta område av människans verksamhet på jordens yta.

Petrus Forsén

Det här innehållet visar, att på den tiden Forsén berättar om utvecklingen, så får man känslan av. Nu kan inte tekniken utvecklas ytterligare. Det går liksom inte. Och så ser vi hur det ser ut idag, 2021. Ja tiderna förändras och vi med dem.

Tack för att ni läste och på återseende.

Barbro Ericson