Nu har verkligheten hunnit ikapp. Den utlovade lekplatsen finns fortfarande inte på plats. Barnen har därmed ingen ordentlig stimulerande utemiljö att vistas i på rasterna. Matsituationen, som redan tidigare var problematisk, har om möjligt blivit ännu sämre.

De utlovade övergångsställena och gångvägarna saknas. Samtidigt har antalet barn som ska ta sig till och från skolan ökat. Det innebär fler barn i trafiken. Och de tidigare så uppskattade utflykterna, till exempel till skolskogen, har fått stryka på foten eftersom bussen kostar för mycket.

Flera föräldrar vittnar om barn som känner sig osäkra och otrygga. Och jag har ännu inte sett mycket av det positiva som skolchefen och hans entourage berättade om på alla dessa möten. Det jag däremot har sett är hur personalen sliter.

Lärare och övrig skolpersonal gör ett fantastiskt arbete för att skapa trygghet, lugn och studiero för våra barn. De försöker få vardagen att fungera trots förutsättningar som de själva inte har beslutat om. Och de möter oss föräldrar när vi kommer med frågor och oro.

Men varför är det de som ska behöva ta emot frustrationen? Var är skolchefen? När vi föräldrar ställer frågor om sådant som utlovats får vi inte möta en ansvarig chef som lyssnar, tar ansvar och redogör för vad som faktiskt har gått fel och när problemen ska lösas. Det räcker inte att stå på möten före en förändring och berätta hur bra allt ska bli. När verkligheten inte blev som man lovade behöver en chef verkligen kliva fram. När kommer vi att ha den trygga och fungerande skola för alla elever som vi blev lovade?

Förälder