Det var en tidig morgon den 10 september 1964 som telefonen ringde hos min hyresvärd och släkting Rosa Nilsson, med man, att en fruktansvärd drunkningsolycka hade inträffat på Flåsjön där fem personer hade förolyckats dagen innan.

Bland de fem omkomna fanns Rosas syster och svåger. Samtidigt befann sig en annan syster på besök hos paret Nilsson från Norge, och jag glömmer aldrig deras fruktansvärda gråt och skrik när de fick detta fruktansvärda besked. Alla i huset var givetvis delaktiga och sorgen var så outhärdlig att det är svårt och förstå att inte hjärtat gick i bitar på grund av sorgen.

Det här var alltså 1964 och jag hade för en vecka sedan fått mitt första arbete som 17-åring och fick som sagt husrum hos makarna Nilsson. Den här svåra olyckan rapporterades med jämna mellanrum på radion så jag tog med mig min bärbara radio till arbetet och blygsamt förklarade jag vad som hade hänt och undrade med chefen om jag kunde få lyssna till nyheterna vid nästa sändning. Ja det fick jag, men han påpekade att jag bara fick ha radion igång under tiden som nyheterna varade.

Katastrofen inträffade den 9 september när fem personer skulle bege sig ut till Harholmen utanför Alanäset – Sörvik i Flåsjön med motorbåt för att plocka lingon. Morgonen var solig och fin men det var hård vind och under dagen hårdnade vinden ytterligare och det gick vita vågor på sjön. Fyra av de fem som åkte ut kom från byn Alanäset och en från grannbyn. Ove Ahlqvist som var den yngste som omkom, kan ha varit i 20-årsåldern, samt hans mamma. Så var det paret som bodde närmaste grannar samt en kvinna från grannbyn Sörvik.

Det var Oves pappa Karl-Thure som först larmade om olyckan efter att han kommit hem från arbetet och insåg att något måste ha hänt eftersom de inte hade kommit hem. Man sa att Karl-Thure hade begett sig ner till sjön och gick fram och tillbaka och ropade efter dem. Hans sorg går givetvis inte att beskriva när han fick vända hemåt och inse att något fruktansvärt hade inträffat. De som kände Karl-Thure uppgav att den här sorgen tog all styrka ifrån honom och han blev aldrig mera vad han tidigare varit. Han hade ju förlorat både sin fru och son.

När det var dags för dem att återvända hem blåste det ordentligt, båten var tungt lastad med fem personer och alla bär som plockats under dagen. Säkert var alla nöjda och glada över skörden men lyckan tog ett abrupt slut när de kommit en bit ut på sjön och vågorna började skölja in i båten. Enligt gamla tidningsartiklar var två småpojkar i Sörvik ute och lekte på eftermiddagen och de skulle ha hört rop utifrån sjön. Kanske var det rop på hjälp från de nödställda som ekade över sjön.

När det blev dagsljus dagen därpå den 10 september drog sökinsatsen igång på allvar.  Polis och Räddningstjänst hade varit på plats redan samma dag olyckan inträffade men de fick avbryta sökandet på grund av mörkret. Nu anslöt sig folk undan för undan  för att hjälpa till med att bland annat dragga.

Hos Artur Magnusson med fru ordnades så att alla som var behjälpliga fick komma dit hem för att få mat. Strömsunds kommun hjälpte till med mat från skolbespisningen som kördes upp till Sörvik. Jaktlaget avblåste älgjakten under dagarna som sökandet pågick och hjälpte till. Dessutom tillhandahöll SCA bolagets anställda i den stora sökinsatsen.

Det var ett fruktansvärt påfrestande arbete i sökandet och man behövde skifta mannar som draggade efter offren. Det blåste hårt och de blev också utmattade av sorg och stress för man kände ju alla som hade drunknat. Jag kommer inte ihåg hur många dagar det tog innan tre av de drunknade återfanns. Senare återfanns en fjärde drunknad av en same som var ute med renarna efter Flåsjöns strand. Men en person återfanns aldrig, det var Oves mamma och efter en tid blev det sjöbegravning.

De frivilliga som ställde upp i sökandet utsattes hårt, att försöka hitta de drunknade och se saker som de fick upp ur vattnet, bland annat en bärplockare som idag finns bevarad i en samlingslokal i Alanäset.

Så blev det dags för en gemensam begravning i Alanäs kyrka för de personer som återfanns och kyrkan var fylld av sörjande människor och många tankar gick givetvis om “varför”. Men att få något svar på den frågan, ser inte ut att finnas. Och de fyra återfunna fick slutligen en viloplats på kyrkogården i Alanäset.

Ja nu har det gått många år sedan den här fruktansvärda händelsen inträffade som släckte fem människors liv ute på den vackra sjön Flåsjön.

Text o arkivbild: Barbro Ericson