Jag är närmaste granne med vår rikskända bro i Strömsund och kan inte annat än reflektera över vad som hänt sedan dess. Idag finns varken material, organisation, eller ännu värre, beslutsföra myndigheter som kan planera och vidta konkreta åtgärder i sådana här situationer.

Att Strömsunds vackra bro just nu är obrukbar står utom allt tvivel. Den gröna lastbilen står fortfarande kvar som ett manifest över att här är det stopp. Orsaken till detta spekuleras det fortfarande i som allra mest, om en broingenjör slagit fel på miniräknaren eller om det är en utsänd Spetznazspion som kapat något markankare – men är det viktigt att veta just nu för att återställa funktionen av en förbindelse över Vattudalen?

Hos någon myndighet borde det väl fortfarande finnas en planering för liknande händelser, oavsett var i landet det sker och oavsett anledning?

Sedan 2022 är Sverige som bekant med i Nato. Ursäkta mig om jag ser senaste veckans händelser som riktigt dålig pr för Sveriges beredskap. Trump får ännu mer vatten på sin kvarn, att det där med Nato är inte så bra och kanske sitter någon i Kreml och småskrattar över hur valhänt svenskarna beter sig.

Givetvis så förstår jag att man inte kan använda försvarets resurser bara så där, utan vidare. Man måste förstås ha mandat från högsta instans och via riksdagsbeslut. Men världen förändras och då måste mobiliseringen av samhällets, resurser och beslutsfattande också hänga med. Kanske är det så att en krigsförklaring numera inte behöver dekret från statschefer att ”vi förklarar krig” eller att armador av örlogsfartyg behöver siktas utanför Gotland?

De senaste veckorna har ryska drönare riktat in sig på Kievs broar och energisystem, inte för att vinna kriget via en större invasion som det var förr, utan för att terrorisera befolkningen och bryta försvarsviljan. I Ukraina har man haft krig i mer än fyra år medan anfallaren Ryssland fortfarande bara gör en ”militär specialoperation”.

Jag tror absolut inte att vårt fredliga Strömsund har blivit drabbat av en attack från okänd makt. Det jag vill komma fram till är att vi måste kunna utnyttja samhällets alla resurser för att åtgärda ett akut problem oavsett hur det uppstått. Det är dags att skapa en dynamisk gräns mellan fred och ofred där även försvarets resurser ska kunna nyttjas för att lösa akuta samhällsproblem, med eller utan mobiliseringsorder.

Riktigt bekymrad blir jag av att Trafikverket kommit på att man kanske ska sätta in tillfälliga färjor för att ersätta Strömsundsbron och att man därför börjar fundera på en tillståndsprocess. Innebär det som i alla andra miljöprocesser att vi ska söka om strandskyddsdispens, räkna spår av fladdermöss och inventera våra grodor? I så fall blir det ingen bro denna vinter för grodor måste inventeras på våren.

Är problemet kanske ännu värre, att det inte ens finns militära resurser kvar för att lösa ett sådant förhållandevis enkelt och väldefinierat problem som att upprätta en tillfällig bro eller färja? Kanske låsningen bara sitter i vem som får ta besluten? Sverige terroriseras i sådant fall inte av ryska drönare, utan av våra egna drönare i beslutande ställning. Kanske läge att lägga till några sidor om myndigheters ansvar i foldern ”Om kriget kommer” och skicka till berörda med mottagningsbevis.

Var är alla beredskapsplaner från min militärtid? Vi gjorde massor av kartor och beräkningar på hur vi skulle ersätta broar över våra största norrländska älvar. Något Ponton100 material och någon skiss måste väl ändå finnas kvar?

Mitt gamla regemente i Boden hade som motto: ”Nos nihil efficere non possumus”, fritt översatt ”För oss är inget omöjligt”. Trafikverket och till Försvarsmakten, visa att något är möjligt!

Stig Engström, företagare i enklaven Strömsund och brosoldat i f d ING3

Upplagd text o arkivbild: Barbro Ericson