Vi har en märkbar polisbrist i Sverige. Föga förvånande är det kvinnor och barn som är de största förlorarna. Våld i hemmet ligger inte på samma prioriteringsnivå som grov brottslighet. Därmed kan en kvinna med en mer eller mindre sönderslagen kropp i värsta tvingas vänta alldeles för länge innan en patrull dyker upp, och det kan hon alltså behöva göra tillsammans med ett litet barn vars armar och ben är sönderslagna. Om det i sig inte är ett bevis på att vi har en kris inom polisen så vet jag över huvud taget inte när ordet kris kan användas.

Låt mig bemöta några vanligt förekommande påståenden om läget inom den svenska polisen.

”Polisens ansträngda situation beror till stor del på det förhöjda terrorhotet och det stora flyktingmottagandet.”

”Omorganisationen av polisen i Sverige leder till att vi kommer närmare medborgarna.” 

Polisforskaren Birgitte Ellefsen konstaterade nyligen i en artikel i Svenska Dagbladet att polismyndigheterna i Danmark och Norge blivit mer reaktiva, och att de har fått svårare att arbeta förebyggande i samband med deras omorganisationer. Det är en naturlig, men oönskad, bieffekt av att polisernas lokalkännedom minskat som en följd av centraliseringen. Polisen i dessa länder finns i dag ute på fältet på platser där det finns mycket kriminalitet, men inte på andra platser. Det har inneburit att polisen förlorar kontakter och inte längre kan arbeta brottsförebyggande på samma sätt som tidigare.

I Sverige har vi gjort samma val. Rikspolischefen Dan Eliasson har fattat beslut om att fullfölja genomförandekommitténs plan för omorganisationen av polismyndigheten, men utan att först lyssna på polisernas kritik ute på fältet som handlar om att reformen inte fungerar som det var tänkt på pappret.

”Brottsligheten minskar i Sverige.” 

Enligt en sammanställning gjord av Brottsförebyggande rådet har antalet ärenden som polisen redovisar till åklagare minskat med 7,3 procent under första halvåret 2016 och brottsuppklarningsprocenten har uppmätts till den lägsta på 16 år. Begås det färre brott nu än för ett år sedan? Nej. Vad som händer är i stället att färre orkar sitta i långa telefonköer för att anmäla brott. Färre anmälda brott utreds och fler brott skrivs av redan på ett tidigt stadium då det inte finns tillräckligt med resurser för att utreda dessa.

”Poliser är slöa och lata.” 

Under sommaren som gått har polisen, som redan innan semestrarna inleddes inte klarat den så kallade minimibemanningen, i praktiken fått klara sig med ännu mindre manskap. I region norr har detta inneburit att en (1) patrull fått ansvara för ett område vars geografiska yta är större än Danmark. Om oturen skulle vara framme kan en patrull ha över fyra timmars framkörningstid. Om Stockholm skulle hamnat i samma situation skulle det betyda att närmaste lediga polis som kunde rycka ut på ett larm befann sig norr om Sundsvall.

I region syd har utredare agerat både spaningsledare och utredare, samtidigt som de varit helt ensamma med utredningar om grova brott. Det har helt enkelt inte funnits några tillgängliga kollegor. Det har i sin tur lett till att grova brott, inkluderande mordförsök och våldtäkter, lagts på hög utan åtgärd.

I region väst har poliser gjort övertidstimme efter övertidstimme då deras lojalitet mot kollegor och ansvaret för medborgarnas säkerhet gått före den egna återhämtningen. I snitt talar vi om 100 övertidstimmar, per person. Poliser är således allt annat än slöa och lata! De är tvärtom utarbetade och utslitna. Men de fortsätter ändå att arbeta. För din och min skull.

Frågan som du bör ställa dig efter att ha läst så här långt i min artikel är om du är nöjd med utfallet av den nya omorganisationens fullskaleexperiment med polisen?

Som det är nu vet du inte när, eller ens om, polisen överhuvudtaget kommer när du själv en dag kanske måste ringa 112. Den raka och brutala sanningen är att det är slumpen som avgör om du får din sak utredd och därefter prövad i domstol. Tyvärr har vi skapat en polisorganisation där varken ledningen eller styrningen längre fungerar. Den uppfyller inte längre de mest grundläggande krav och behov vi i Sverige har rätt att ställa på vår polis. Och krisen fördjupas. Det vet vi eftersom erfarna poliser med många år i yrket inte längre orkar utan i stället tar sin Mats ur skolan och säger upp sig.

Statsminister Löfven, inrikesminister Ygeman och rikspolischef Eliasson: Ni måste utforma polisorganisationen utifrån samhällets behov och lokala problembilder. Första steget är att utföra lokala verksamhets/behovsanalyser i samtliga lokalpolisområden, tillsammans med de fackliga organisationerna. Nästa steg är att regeringen beslutar om att i statsbudgeten tillföra tillräckligt med resurser. Det är dags för er att acceptera den verklighet vi andra redan lever i.

Väl mött i Rosenbad den 3 oktober, Anders Ygeman, på det möte som du redan bjudit in mig och mina 19 kommunalrådskollegor till, för att vi där ska diskutera krisen inom polisen. Jag är övertygad om att vi kan lösa detta tillsammans. Men för att vi ska kunna göra det måste fler beslutsfattare än jag våga tala klarspråk och se sanningen i vitögat. Den svenska polisen befinner sig i en mycket djup, allvarlig och akut kris. Tiden för att blunda för verkligheten och i stället ägna sig åt skönmålande retorik är nu över. Det är dags att agera!