Plaketten, som är i brons, är utformad av konstnären Kerstin Bränngård.

Författaren från Gubbhögen som aldrig återvände

nyheter

Hedenvind debuterade 1910 med romanen Ur en fallen skog som handlar om de svenska skogsbolagens plundring av en gammal bondebygd och hur det påverkar människorna där. I sin självbiografi Med rallarkärra mot dikten beskriver han en autodidakts bildningsväg.att

För att uppmärksamma författare som skriver i Hedenvinds anda instiftades Hedenvindplaketten 1980 och som därefter årligen delas ut av Strömsunds kommuns kulturnämnd.

Och Hedenvindkojan i Gubbhögen är en rekonstruktion av den skogsarbetarkoja som Hedenvind bodde i när han skrev sin debutroman, byggdes på initiativ av Hedenvindsällskapet och med bybornas stora insats, invigdes den sommaren 1998 som en föreningslokal.

Under 1980-talet dramatiserades Hedenvinds debutroman och ”Silverskogen sydväst om månen” sattes upp och en grupp med flera lokala teateramatörer genomförde spelet i Gubbhögen under några år och i samband med detta bildades även författarsällskapet Hedenvindsällskapet.

Heden­vind­plaketten

Hedenvindplaketten instiftades den 13 maj 1980 av Strömsunds kommuns kulturnämnd till 100-årsminnet av Gustav Hedenvinds födelse och delas ut till författare som skriver i Gustav Hedenvinds anda.

Och årets mottagare är Sven Olov Karlsson, född 1971 i Norberg, han är författare, kritiker och journalist. Han romandebuterade med Italienaren 2003, och har sedan dess givit ut ytterligare böcker. Bland annat novellsamlingen Västmanland samt Brandvakten.

Plaketten, som är i brons, är utformad av konstnären Kerstin Bränngård som bodde i Strömsund under ett antal år.

Hedenvinds uppväxt med en oförstående far

Det berättas att Gustav Hedenvind Eriksson som växte upp i byn Gubbhögen inte trivdes med att arbeta på gården utan hans stora begivenhet var att skriva och spela fiol. Något som hans far inte  kunde acceptera och det sägs att han slog sönder fiolerna. Då gällde att arbeta och inte att spilla tid på något så oväsentligt som att skriva och spela. Sprickan dem emellan blev allt större och till slut var sonen så stor och välväxt att han handgripligen gjorde upp med sin far.

 När Gustav Hedenvid Eriksson var 15 år ska han ha gjort upp med sin far, Erik Håkan Gustafsson, eller Erik Hååka som han kallades,  genom ett slagsmål där pappan fick känna sitt nederlag. Hedenvid var känd för att vara stor och stark och med sitt hårda temperament fanns ingen annan utväg än ett riktigt slagsmål. Ett slagsmål där faders jämrande läte ringde i sonens öron.

Därefter ska han ha  lämnat hemmet med övertygelsen att ”aldrig mer sätta sin fot på Kvarnedet igen” som var namnet på hemgården. Och det framgår att Hedenvind aldrig återvände till byn men däremot ska han ha besökt Jämtland. Gården i Gubbhögen ägs numera av Hedenvinds ättlingar.

Efter att i vredesmod lämnat hemmet började hans rastlösa vandring från by till by, från land till land. Det fanns en inre oro och känslan av att alltid varit ansedd som värdelös i faderns ögon tog honom hårt och beslutet han tog att aldrig mera sätta sin fot på hemgården igen höll han så far och son sågs aldrig mera.

Hur förhållandet var mellan mor och son framgår inte.  Hedenvind arbetade genom åren med timmerhuggning, flottningsarbete, rallare, kraftverksarbetare och sjöman. Han var på flera orter i Sverige och Norge men han reste också till USA och Afrika. Han var som sagt en rotlös människa och under flera decennier uppges att han räknades som ”obefintlig” i folkbokföringen.

Gustav Hedenvind Eriksson föddes i Gubbhögen 1880 och gick bort 1967 vid närmare 78 års ålder och var då skriven i Bromma församling. Vid 48 års ålder gifte han sig och bildade familj och slog sig ned som bonde i Södermanland. Med åren blev det flytt till Värmland och Stockholmstrakten.

Att Hedenvinds far inte tyckte om att sonen slösade tid på att spela fiol och skriva var han inte ensam om. Det finns anteckningar om att prästen i församlingen ska ha skrivit ner ”Idiot” i ett husförhörsprotokoll. Att det var stor osämja mellan far och son var välkänt i byn och att det skulle bli slagsmål dem emellan en dag var heller ingenting som förvånade.

Erik Hååka var en stor och stark man i sina bästa år, men med åren försvagades hans krafter och efter det ödesdigra slagsmålet så skriver Hedenvind i sin självbiografi ”Med rallarkärra mot dikten” året är 1944, om sin förvåning när han upptäckte att han rådde på fadern: ”Vem var det jag handskades med nu så vårdslöst, att ett genomträngande gubbaktigt nödrop fyllde mina öron”.

Det var då han beslutade sig om att aldrig mer sätta sin fot på hemgården igen. I en annan självbiografisk bok som kom ut 1955, ”Med dikten mot befrielse”, beskriver han hur han med vrede rev upp tjuderpålen på Kvarnedet och sprang iväg bort, bort för alltid. Det sägs att han sprang från gården och flydde till sin farfar som bodde i en by norrut.

Hans stora intresse för att skriva hjälpte honom att fly verkligheten, som man kan utläsa, han hamnade än här än där. Han arbetade hårt men så fort det blev en ledig stund satte han sig ner med papper och penna för att skriv. Han skrev för en hel del tidningar och hans böcker blev allt fler.

En av hans goda vänner var Ivar Lo -Johansson och han var också den som gick i breschen  att samla in pengar till en 50-års present till Hedenvind  och med de pengarna som grundplåt köpte han sin första jordbruksfastighet i Skäggetorp på 27 tunnland, en förfallen fastighet och med priset därefter.

Hedenvind gick bort 1967 vid närmare 78 års ålder och var då skriven i Bromma församling. En stor person som med åren har blivit en uppskattad och hyllad författare med rötter i Gubbhögen men som aldrig återvände till sin barndoms by.

Text: Barbro Ericson