Fångvårdsanstalten i Ulriksfors över tid

nyheter

Fastighetsbolaget Monen Fastigheter AB med VD Ida Andersson tar oss med på en rundvandring i de stora lokalerna som idag inrymmer företagets gym samt några hyresgäster. Med på rundvandringen är Jan-Eric Ericson som var fångvaktare under 17 års tid på anstalten. Han har många minnen från arbetsplatsen.

Nu har Kriminalvården fått upp ögonen för att åter öppna Ulriksforsanstalten och förhandlingar mellan parterna Monen Fastigheter AB och Kriminalvården pågår för fullt och enligt Ida Andersson är förhoppningarna att avtalet snart ska kunna undertecknas av parterna, som därefter går till Regeringen för slutligt godkännande. Blir det ett godkännande så kör vi igång, uppger hon, och fortsätter: 

-Om allt går som planerat kan hantverkarna börja arbeta här till sommaren. All inredning ska rivas ut, fönster ska bytas och varje cell skall byggas om, bland annat ska alla fönster där sänkas så de intagna kan se ut, idag sitter de för högt upp på väggen, enligt Kriminalvårdens normer.

Ombyggnationen är kostnadsberäknad till 400 – 500 miljoner kronor för att uppnå den standard som Kriminalvården kräver, uppger Ida Andersson.

Ida Andersson, VD Monen fastighetsförvaltning AB. Bilden tagen i vakttornet med utsikt över hustaken. Tornet är unikt då det finns endast ett i hela Sverige och det är placerat i Ulriksfors. Något som fångvården är imponerade av.

Saker och ting förändras med åren och i slutet av 1970-talet då fångvårdsanstalten i Ulriksfors lades ner var motiveringen att den låg för ocentralt och därmed fick fångarna färre besök än om den fanns närmare tätorterna. Men nu har man tänkt om och det är åter aktuellt att uppta fångvårdsanstalten där runt 100 personer beräknas få anställning. Under upprustningen kommer ett stort antal hantverkare i olika grupper att behövas. Det i sin tur ger följdeffekten att ortens företagare inom olika branscher, hotell och matställen får ett uppsving.

Så går vi till den ”gamla tiden” när Ulriksforsanstalten var i full gång med runt 120 intagna och ett 80-tal anställda, något som Jan-Eric Ericson snart  88 år kan berätta om som jobbade som fångvaktare:

-På den tiden var det en öppen anstalt och vi var runt 80 anställda och antalet intagna kunde ha varit 120. Många av de intagna jobbade i skogen medan andra byggde lösvirkeshus i fabriken som fanns här på platsen och några arbetade i köket, berättar han.

-Arbetsuppgifterna för oss varierade mellan kansliarbete till bevakning och på nätterna satt man uppe i tornet och spanade ut över husfasaderna och gården. Det blev tunga arbetspass, först hade man haft ett dag-skift med några timmars rast och sedan blev det nattpass. I tornet satt man ensam och det blev givetvis långtråkigt. För att registrera att man fanns på plats och va vaken så skulle man med jämna mellanrum ”dra klockan”, det innebar att den utrustningen skulle aktiveras flera gånger under natten, berättar Jan-Eric. 

När vi kommer till avdelningen med isoleringsceller berättar Jan-Eric:

-Det fanns åtta isoleringsceller och hit fick vi ta in de som hade uppträtt hotfullt, åkt ihop i slagsmål eller hade fått sprit insmugglat. Vissa av dem fick vi låsa fast för de var skadebenägna och utom kontroll. Vid något tillfälle hände att en intagen hade slagit sönder taklampan, tagit glasdelar och skurit sig. Då fick vi kalla på en sjukvårdare som såg till att personen kom under vård.

Bestämmelserna var så att de fångar som satt inlåsta skulle ut på promenad två gånger varje dag, 30 minuter åt gången. Då gick de fram och tillbaka efter gångvägen med två fångvaktare som hade kontroll över dem. Uppskattat ibland men inte när det var dåligt väder, berättar Jan-Eric.

Hur uppträdde de som infann sig för att sitta inne?

-Det var olika på olika personer, vissa visade inget speciellt, medan andra var nervösa och gråtmilda. Några hade druckit alkohol innan de kom hit och var rejält berusade. Efter inskrivningen fick de gå till en avdelning för att lämna ifrån sig personliga ägodelar och kläder för att byta om till fångvårdens kläder. Men ibland hände att först fick de en ordentlig ”uppstädning” för de hade gjort på sig och kräkts, det var effekten av att de var för full, minns Jan-Eric som berättar vidare:

-Så fanns fångar som var rymningsbenägna, det var inte allt för sällan som man fick springa efter dem och oftast så sprang de efter järnvägen. Det kunde bli ganska svårt ibland att få tag på rymlingen nattetid när det var snö och mörkt. Men vid ett tillfälle, minns jag alldeles särskilt, när jag och en arbetskompis sökte av järnvägsspåret efter två rymlingar, då såg vi en skugga längre bort, men de stannade inte trots att vi ropade. Då skriker den andre fångvårdaren, stanna för annars släpper vi hundarna. En av fångarna stannade ögonblickligen, de var oftast rädda för hundar, men den andre fortsatte springa så han fick jag ta upp jakten på och hann ikapp honom, så vi hade fångat båda killarna.  Till saken hör att någon hund hade vi inte, men det var en bra metod att få stopp på en av de som flydde, berättar Jan-Eric och skrattar.

En annan gång fick jag fast på en som rymde, han hade hoppat över stängslet. Jag hoppade efter och fick tag på honom. Då säger jag, nu får du fan slå dig lös, för jag släpper dig inte. Då visar det sig att han hade en stor skruvmejsel i ena handen, men han följde med utan äventyr, berättar Jan-Eric Ericson, fångvaktare i Ulriksfors på den gamla tiden.

Men en som var på rymmen som jag tog blev verkligen glad när han fick återvända till anstalten. Jag skulle spela en fotbollsmatch nere i Täxan och när jag kommer dit är det några som säger att de har sett en som rymt från fångvården.  Han hade ju fångvårdens kläder. Fången hade gått efter vägen vid Täxan och när bilisterna närmade sig så sprang han in i skogen. Jag slängde mig i bilen, körde någon kilometer och där ser jag honom. Han gick sakta vägen fram, jag stannade och öppnade bakdörren och sa: Kliv in. De gjorde han, han var både hungrig, törstig och trött och han visste egentligen inte vart han skulle ta vägen. Det var också en händelse som finns i mitt minne, hur glad och tacksam han blev att få skjuts tillbaka till fångvården.

Den händelse som kommer att gå till historien var när jag och en kollega var på transport till Stockholm med en fånge som skulle infinna sig på rättegång. Vi åkte tåg och resan ner gick hur bra som helst, samma sak under rättegången och transporterna där. Men så kom vi på tåget för att resa hem, tåget lämnade centralstationen och fången behövde gå på toaletten i samma veva. Han hade skött sig exemplariskt under hela tiden så vi gav honom kanske lite för lösa tyglar vid den här stunden. När tåget började få fart, hoppar killen av tåget och där står vi och ser hur han försvinner. Jag tänkte hoppa efter men nu började farten bli allt för hög så det var bara att glömma. Den som rymde hette Strömstedt, han var en duktig föreläsare och författare, som är död idag.

Vi kom tillbaka till anstalten, var uppkallade till direktören och fick redogöra för händelsen. Då hade vi blivit ”kändisar” på jobbet efter den här färden, där vi kom tomhänta hem med bare en portfölj under armen och förbrytaren var på vift i Stockholm.  Strömstedt var borta under hela sommaren men han haffades under hösten i ett sällskap i Stockholm, berättar Jan-Eric som idag kan skratta över händelsen men inte då det hände.

Ja nu är vi inne på en ny tidsepok där gammalt återkommer och blir på nytt igen. Den positiva delen att få fångvården inpå knutarna är att det ges arbetstillfällen på orten efter att fabriker har lagts ner i kommunen och folk har förlorat jobben. Och förhoppningsvis innebär det att vi får flera inflyttningar.

Slutligen kan man säga: Blir det någon rymning i framtiden så är det bara att ropa: Släpp hundarna, det funkade förr, ja i vissa fall ska tilläggas.

Fångvårdsanstalt 1956-1979

Bilden är från Jamtlis fotosamlingar, bilden köpt därifrån av Ida Andersson.

Text: Barbro Ericson

Foto: Cathrine Blixth