Att inte va något – det går också bra

nyheter

En sak som jag kommer väl ihåg var när jag gick åttonde klassen i Strömsund, hade en inackordering och jag träffade en fin kompis Margareta Holgersson som gick i samma klass. Jag fick följa henne hem många gånger på middag och hennes föräldrar var helt underbara och generösa. De tog mig till sina hjärtan och eftersom Holger som var Margaretas pappa hade företag inom golvläggning fick jag vid några tillfällen följa med  på företagsmötena i Strömsund. Där fanns bland andra företagare Hopstadius som ägde Grand Hotell, Nyströms Plåtslageri, Ägarna till Börjes konditor och Holgerssons golv med flera.

Att få följa med på deras möten var givetvis något stort och företagarna var överst i samhällsskiktet och dessa personer var auktoriteter i samhället. Ja låt så vara. Men så minns jag ett tillfälle när jag fick delta och blev också observerad som person. Alla företagare talade om deras framgångar, vinster och framtidstro. Å där satt jag och kände mig absolut inte utanför på något sätt och till slut så vände sig ordföranden till mig. Han undrade vem jag var och varifrån jag kom och ville veta om mina föräldrar och deras verksamma liv.

Blyg har jag aldrig varit så jag ställde mig upp, berättade om att min pappa hade ett ansvarsfullt arbete. Han jobbade hos Vägförvaltningen. Det var han som såg till att vägarna var plogade på vintern och hyvlade på sommaren. Det var tack vare hans arbete som alla tog sig till arbetet och skolan. Givetvis var inte det här något prestigefyllt arbete men faktisk så började några att tänka till. – Ja visst är det så. Skulle inte vägarna vara körbara så skulle ju hela samhället stanna av.

Givetvis var min framställan väldigt simpel, men jag höll min pappa som en viktig yrkesman i samhället. Utan framkomlighet stannar Sverige. Visst är livet märkligt, att en skolflicka kan få samhällets överhuvuden att lystra. Minnen som aldrig bleknar.

Text: Barbro Ericson